Hovrättslagmannen Per Eriksson är chef för 3 avdelningen i Hovrätten över Skåne och Blekinge. Han berättar på den här sidan om hovrättens roll som prejudikatbildare.

Med prejudikat menar man ett avgörande av en högre instans, vilket skall vara vägledande för den framtida rättstillämpningen. Styrande för praxis är i första hand de avgöranden som kommer från Högsta domstolen (HD). Även om underrätterna formellt inte är skyldiga att följa HD:s avgöranden, brukar man inte avvika från de rättssatser som där slagits fast. Prejudikatbildning är HD:s främsta uppgift; i princip skall HD till prövning ta upp endast mål som har ett prejudikatvärde. Antalet mål som prövas av HD är emellertid utomordentligt litet. Prejudikatbildningen från HD kan därför inte bli fullständig.

I stället har hovrätterna fått ta på sig en allt större uppgift som praxisbildare. Till en början kan framhållas att en rad mål av mera bagatellartat slag inte alls eller endast i sällsynta undantagsfall kan överklagas från hovrätt till HD. Det rör sig här om mål rörande t.ex. parkeringsavgift, undanröjande av strafföreläggande, interimistiska underhållsbidrag och byte av offentlig försvarare eller biträde enligt rättshjälpslagen. I dessa mål råder fullföljdsförbud eller rätt till fullföljd endast om hovrätten medger detta. Dessa mål kommer därmed praktiskt taget aldrig under HD:s prövning. Den prejudikatbildning som här sker äger alltså rum i hovrätterna.

Praxisbildningen i hovrätt inskränker sig emellertid inte till sådana mål. En rad mål, som har prejudikatvärde, kommer aldrig under HD:s prövning, helt enkelt därför att de inte överklagas dit. Vissa frågor, som har stor betydelse för underrätterna men som HD sällan anser ha sådant prejudikatvärde att de bör prövas av högsta instans, stannar också i hovrätt. Av störst betydelse torde härvid vara frågor om straffmätning i olika sorters brottmål. Som exempel kan nämnas bestämmande av straffvärdet av grov misshandel. Här har inte kommit något avgörande från HD på över tio år, och den praxis som i dag gäller är i stort utformad av hovrätterna. Ett annat exempel är frågan om vilka beviskrav som skall gälla i brottmål. Visserligen finns från HD vissa prejudikat rörande kravet på bevisningens styrka i incestmål, narkotikamål och mål om mycket grova våldsbrott. Men när det gäller beviskrav i mer vardagliga mål saknas ofta vägledande avgöranden från högre instans än hovrätt.

Slutligen skall nämnas att HD inte har samma möjligheter som hovrätterna att mera samlat redovisa avgöranden i ett större antal mål av likartat slag. Till skillnad från hovrätterna måste HD välja ut enstaka mål, som kan antas ha prejudikatvärde. För hovrätternas vidkommande görs däremot från tid till annan överväganden om vilka mål som mera samlat skall refereras i publikationen Rättsfall från hovrätterna. Så har t.ex. i ett sammanhang refererats ett stort antal avgöranden rörande sexualbrott, grovt skattebedrägeri, brott mot uppbördslagen och ansvarsgenombrott enligt 15 kap aktiebolagslagen.